20.6.11
19.6.11
indien: den varma kvallsluften ar tjock av rokelse, kryddor, avgaser och jasmin. det kommer svarta saker ur min nasa och jag vantar pa Den Stora Magsjukan. innan vi akte sa en van, nar jag sa att vi skulle till indien, "the country where no one has ever had a solid bowel movement" vilket verkar stamma. oronpropparna ar ovarderliga och jag onskar att jag var battre pa att inte fa trasmak i min hogra skinka. vi tander rokelse varje kvall vi blev palurade att kopa och fipplar med myggnat. en natt sover vi i ett hostel praktiskt taget i ett trask och jag far attiosex myggbett. toaletten har en lacka over sig och det droppar vatten konstant pa en nar man sitter dar. det ar monsun och det ar sa fuktigt att det dryper om tandstickorna. vi aker over gropiga vagar dar monsunen dragit fram, norrut i indien med en medelhastighet av ungefar 30 km/h. I thought I would feel filthy and free but I just feel filthy.
jorden ar rod, och var framfart norrut bar i sig ett korn av begynnande desperation: nar och var kommer indien valkomna mig? when will we learn what to make of each other, me and india?
..
ovan skrivet for ett tag sedan. ar nu pa ett stalle dar jag kan vila. viddstrackta vyer av stenbumlingar, landskap att ga i, och viktigast av allt ett lunk. jag ligger pa varma klipphallar och sma enstaka regndroppar faller pa min hud. ger en sensation som av tusen kalla, men som mjuka, nalar som piercar min kropp. jag hamtar kraft ur stenen, gammal varm och vis.
jorden ar rod, och var framfart norrut bar i sig ett korn av begynnande desperation: nar och var kommer indien valkomna mig? when will we learn what to make of each other, me and india?
..
ovan skrivet for ett tag sedan. ar nu pa ett stalle dar jag kan vila. viddstrackta vyer av stenbumlingar, landskap att ga i, och viktigast av allt ett lunk. jag ligger pa varma klipphallar och sma enstaka regndroppar faller pa min hud. ger en sensation som av tusen kalla, men som mjuka, nalar som piercar min kropp. jag hamtar kraft ur stenen, gammal varm och vis.
jag kan inte skriva allt, jag later det mesta vila i mig men annu finns en del jag vill benamna.
dublin var fint. det var fint att sitta lyssna till pubmusik och dricka oyster stouts. det var fint att traffa eric och att hitta tillbaka till den kinesiska restaurangen. det var fint att ga i wicklow mountains och att talta och att lyssna till regnsmatter mot taltpresenningen. den magnifika utsikten och det mjukt boljande landskapet. det var fint att vi fick internetta gratis nar vi bara hade visa-kort och inte kontanter innan vi skulle till flygplatsen.
det enda som var roligt med flygresan var hur fel det blev. jag har aldrig gatt baklanges genom en flygplats forut och det ar bannemig inte latt. men det var det enda som devierade fran planen sa det var valdigt intressant.
det blev sa fel att vi missade vart plan fran delhi till bangalore trots att vi hade atta timmar mellan flygen. femton minuter innan planet skulle ga behagade de saga till oss att vi var tvungna att ga tillbaka och checka in vart baggage vi inte hamtat ut. detta efter att vi tva ganger fragat om vi behovde hamta ut vart baggage och fatt svaret nej.
jag tror inte att det ar en overdrift att saga att vi behovde prata med sakert fyrtio manniskor innan det hela fixades och vi fick otaliga ganger prata med poliser med maskingevar, av vilka endast en verkade vilja ha en muta. vi blev tillsagda att vi inte skulle hinna med planet, sa vi tog det lugnt i borjan och forsokte ta oss i sakta mak tillbaka genom flygplatsen; da vi gick forbi var gate vi skulla boardat planet genom kom flygbolatspersonal springande och tog tag i oss och sa i sin walkietalkie nagat i stil med "falcon red has arrived! falcon red on the way" och borjade springa med oss mot planet. da min battre halft papekade att vi fortfarande inte checkat in vaskorna (vilket vi tydligen behovde en flygbolagspersonal for att gora, vilket de inte informerat oss om) stannade de abrupt och slog sig for pannan. planet hade tydligen vantat pa oss i en halvtimme. men det var tur att han sa det for det var sa valdigt spannande att bli callad "falcon red" i en walkietalkie att jag bara hade foljt med och inte tankt vidare pa vaskorna.
det loste sig hursom, men det ar en lang historia.
vi akte tag fran bangalore till coimbatore. hela tiden gick folk genom tagvagnarna med mat, kaffe och te och sjong "coffee, coffeecoffee, coffee nescoffee, coffeecoffeecoffee", "chai chai, chaiaramchai, chai", "pirioni, pirionipirioni", vilket var vackert. utanfor fonstret berg, landskap, odlingar, apor, folk som brukade jorden, oxar, barn som lekte. det var AC och sa kallt att jag behovde ta pa mig bade jacka, troja och handduk. jag har aldrig forstatt hur man kan tycka att det ar varmt i varma lander. varma lander har AC och aldrig nagon isolering eller element. somrarna gar an men vintrarna ar forkylning efter forkylning.
fortsattning ovan
dublin var fint. det var fint att sitta lyssna till pubmusik och dricka oyster stouts. det var fint att traffa eric och att hitta tillbaka till den kinesiska restaurangen. det var fint att ga i wicklow mountains och att talta och att lyssna till regnsmatter mot taltpresenningen. den magnifika utsikten och det mjukt boljande landskapet. det var fint att vi fick internetta gratis nar vi bara hade visa-kort och inte kontanter innan vi skulle till flygplatsen.
det enda som var roligt med flygresan var hur fel det blev. jag har aldrig gatt baklanges genom en flygplats forut och det ar bannemig inte latt. men det var det enda som devierade fran planen sa det var valdigt intressant.
det blev sa fel att vi missade vart plan fran delhi till bangalore trots att vi hade atta timmar mellan flygen. femton minuter innan planet skulle ga behagade de saga till oss att vi var tvungna att ga tillbaka och checka in vart baggage vi inte hamtat ut. detta efter att vi tva ganger fragat om vi behovde hamta ut vart baggage och fatt svaret nej.
jag tror inte att det ar en overdrift att saga att vi behovde prata med sakert fyrtio manniskor innan det hela fixades och vi fick otaliga ganger prata med poliser med maskingevar, av vilka endast en verkade vilja ha en muta. vi blev tillsagda att vi inte skulle hinna med planet, sa vi tog det lugnt i borjan och forsokte ta oss i sakta mak tillbaka genom flygplatsen; da vi gick forbi var gate vi skulla boardat planet genom kom flygbolatspersonal springande och tog tag i oss och sa i sin walkietalkie nagat i stil med "falcon red has arrived! falcon red on the way" och borjade springa med oss mot planet. da min battre halft papekade att vi fortfarande inte checkat in vaskorna (vilket vi tydligen behovde en flygbolagspersonal for att gora, vilket de inte informerat oss om) stannade de abrupt och slog sig for pannan. planet hade tydligen vantat pa oss i en halvtimme. men det var tur att han sa det for det var sa valdigt spannande att bli callad "falcon red" i en walkietalkie att jag bara hade foljt med och inte tankt vidare pa vaskorna.
det loste sig hursom, men det ar en lang historia.
vi akte tag fran bangalore till coimbatore. hela tiden gick folk genom tagvagnarna med mat, kaffe och te och sjong "coffee, coffeecoffee, coffee nescoffee, coffeecoffeecoffee", "chai chai, chaiaramchai, chai", "pirioni, pirionipirioni", vilket var vackert. utanfor fonstret berg, landskap, odlingar, apor, folk som brukade jorden, oxar, barn som lekte. det var AC och sa kallt att jag behovde ta pa mig bade jacka, troja och handduk. jag har aldrig forstatt hur man kan tycka att det ar varmt i varma lander. varma lander har AC och aldrig nagon isolering eller element. somrarna gar an men vintrarna ar forkylning efter forkylning.
fortsattning ovan
brollopet och att vara del, eller gast i, en indisk familj var fantastiskt och nagat av det svaraste jag har gjort. jag hade ingen aning om varfor nagat hande, hur det skulle goras eller varfor. eller vad som skulle handa darnast. jag som autonom entitet existerade inte. jag larde mig om hur stor del av mig min kansla av jag ar, min vilja och att fa gora mina egna val. jag skulle aldrig kunna leva i en sadan kontext. det var enormt intressant att se hur annorlunda det kan vara.
..
det var fantastiskt och fantastiskt pafrestande. vi borjade tro att vi aldrig skulle komma darifran and when we did it bore a resemblance of fleeing. vi akte till mysore. bussresan var fantastisk. det var morkt, vi satt langst fram vid motorn, som blev kokhet vi uppforsbackarna. morkret var varmt och doftade kryddor. innan vi akte upp for en vindlande vag pa ett berg stannade bussen vid ett tempel och alla, inklusive bussen, valsignades med en bindi i pannan (respektive framrutan) och tva rokelsepinnar tandes langst fram.
..
jag har en bleknande henna-tatuering pa min vansterhand och mina fotter svider efter att ha gatt i forsar av lervatten och sedan blivit tvattade och om igen och om igen. indien ar inte i mitt hjarta, och det gor mig ledsen. jag trodde att jag pa en gang skulle ta indien till mitt hjarta, men jag vet inte vilken plats jag ska gora for det (dessa bilder vi alltid gor och som gor oss olyckliga nar de inte avbildar verkligheten). men det finns mycket jag beundrar och repsekterar och som gor mig alldeles varm: styrkan med vilken barnen skakar min hand och stoltheten med vilken de anvander den engelskan de kan, att de vagar klamma och kanna pa mig, rattframheten i nar de fragar mig "what is your name?", deras fantastiska nyfikenhet och att de moter mig med just nyfikenhet och inte misstanksamhet, hur indierna kan konsten att bara saker pa sina huvuden, att indien vet att mat ar karlek, de gamla kvinnornas starka och vackra ansikten. myllret av liv som finns har, uppfinningsrikedomen och rorelsen. nar jag tankar pa hepc, sakerhetsbalten och brandrisk tar indierna for sig och tar del i myllret. indien ar, mer an nagat annat, rorelse. man kan inte vara stilla och for mig ar det viktigt att kunna vara stilla, to be alone and secret with my dreams. det finns mycket jag och indien inte forstar om varandra.
..
det var fantastiskt och fantastiskt pafrestande. vi borjade tro att vi aldrig skulle komma darifran and when we did it bore a resemblance of fleeing. vi akte till mysore. bussresan var fantastisk. det var morkt, vi satt langst fram vid motorn, som blev kokhet vi uppforsbackarna. morkret var varmt och doftade kryddor. innan vi akte upp for en vindlande vag pa ett berg stannade bussen vid ett tempel och alla, inklusive bussen, valsignades med en bindi i pannan (respektive framrutan) och tva rokelsepinnar tandes langst fram.
..
jag har en bleknande henna-tatuering pa min vansterhand och mina fotter svider efter att ha gatt i forsar av lervatten och sedan blivit tvattade och om igen och om igen. indien ar inte i mitt hjarta, och det gor mig ledsen. jag trodde att jag pa en gang skulle ta indien till mitt hjarta, men jag vet inte vilken plats jag ska gora for det (dessa bilder vi alltid gor och som gor oss olyckliga nar de inte avbildar verkligheten). men det finns mycket jag beundrar och repsekterar och som gor mig alldeles varm: styrkan med vilken barnen skakar min hand och stoltheten med vilken de anvander den engelskan de kan, att de vagar klamma och kanna pa mig, rattframheten i nar de fragar mig "what is your name?", deras fantastiska nyfikenhet och att de moter mig med just nyfikenhet och inte misstanksamhet, hur indierna kan konsten att bara saker pa sina huvuden, att indien vet att mat ar karlek, de gamla kvinnornas starka och vackra ansikten. myllret av liv som finns har, uppfinningsrikedomen och rorelsen. nar jag tankar pa hepc, sakerhetsbalten och brandrisk tar indierna for sig och tar del i myllret. indien ar, mer an nagat annat, rorelse. man kan inte vara stilla och for mig ar det viktigt att kunna vara stilla, to be alone and secret with my dreams. det finns mycket jag och indien inte forstar om varandra.
kanske forsta riktiga (?) bloginlagget
det ar nu en manad minus sex dagar sedan vi akte. vi ar nu pa forsta stallet jag kan kanna mig grundad i, har finns ett lugn jag inte har kant naganannanstans i indien. om jag blundar och stannar upp kan jag forestalla mig rotter vaxa fran mina fotter och leta sig fram i jorden under mig och hamta kraft. det ar allt annat an jag kant hittills, vilket ju i och for sig ar mer intressant an en kansla av lugn.
sa, jag ar i ett stalle som heter Hampi och en ko kissade just pa mina fotter. det kostar mig 40 rupees i timmen att skriva det har vilket betyder knappt sex kronor. det ar dyrt for att vara indien, men det ar inte siffran utan faktumet som gor att jag kanner att mina ord piskas pa.
kronologiskt:
vi har liftat. it was great fun. tre fordon och fyra chaufforer tog oss fran goteborg till vasteras dar vi slog upp taltet inte i en rondell men nastan. forst en kvinna med intensiv blick och skratt och lurvig rattmuff som plockade upp oss efter kanske en och en halv timme vid munkebacksmotet. hon hette jasmin och korde lite tokigt och pratade om kurser hon laste och sitt jobb med missbrukare och ensamkommande flyktingbarn och hennes sonhustru som skrev fantastiska bakbocker. hon bjod in oss till veganfester i en ladugard nara nar vi kommer hem och erbjod oss att sova hos henne om vi inte fick mer lift. sen en kille i en rod volvo som jobbade med att kora paket i expressfart fran stad till stad och som rakt och sakligt sa "jag avskyr det" nar jag fragade om han gillade sitt jobb. han pratade om sin plan att undvika rullande utgifter - att standigt piskas pa, jagas att betala mer - genom att bygga en stuga som man skulle kunna lyfta upp med en gravskopa om nagan myndighetsperson skulle komma och efterfraga bygglov. nar vi sa att vi gillade iden blev han alldeles blyg och lycklig som ett barn. och efter det en lastbil - forsta gangen lastbil utover forsta liftningen. en man fran irak som var mjuk och hard pa samma gang. han gestikulerade vackert med armarna och vi akte nog med honom i tjugo mil, sedan bytte lastbilen chauffor till en kille som korde mellan munktorp och sundsvall. nar vi sa "du har fatt ett par liftare pa kopet" sa sa han "jo, det ar aldrig fel" och hade ett sa norrlandskt hjarta att jag blev alldeles mjuk.
sen sov vi i taltet i vasteras och lyckades aldrig lifta de sista tio milen till stockholm eftersom det uppenbarligen ar ganska svart att fa lift inifran en stad. sa vi tog en buss.
stockholm ar inte min kopp te. det ar en stad som stressar mig otroligt mycket - folk krackelerar nastan av tidshets och en slags tvangstanke och besatthet av det hippa, det style:ade, det som ska vara. men det var fantastiskt att bo hos min mammas kusin, med sina historier, sin tillatenhet, sitt standiga byggande. jag lamnar resten osagt. och det var fint att traffa M:s brorsoner.
fortsattning ovan
sa, jag ar i ett stalle som heter Hampi och en ko kissade just pa mina fotter. det kostar mig 40 rupees i timmen att skriva det har vilket betyder knappt sex kronor. det ar dyrt for att vara indien, men det ar inte siffran utan faktumet som gor att jag kanner att mina ord piskas pa.
kronologiskt:
vi har liftat. it was great fun. tre fordon och fyra chaufforer tog oss fran goteborg till vasteras dar vi slog upp taltet inte i en rondell men nastan. forst en kvinna med intensiv blick och skratt och lurvig rattmuff som plockade upp oss efter kanske en och en halv timme vid munkebacksmotet. hon hette jasmin och korde lite tokigt och pratade om kurser hon laste och sitt jobb med missbrukare och ensamkommande flyktingbarn och hennes sonhustru som skrev fantastiska bakbocker. hon bjod in oss till veganfester i en ladugard nara nar vi kommer hem och erbjod oss att sova hos henne om vi inte fick mer lift. sen en kille i en rod volvo som jobbade med att kora paket i expressfart fran stad till stad och som rakt och sakligt sa "jag avskyr det" nar jag fragade om han gillade sitt jobb. han pratade om sin plan att undvika rullande utgifter - att standigt piskas pa, jagas att betala mer - genom att bygga en stuga som man skulle kunna lyfta upp med en gravskopa om nagan myndighetsperson skulle komma och efterfraga bygglov. nar vi sa att vi gillade iden blev han alldeles blyg och lycklig som ett barn. och efter det en lastbil - forsta gangen lastbil utover forsta liftningen. en man fran irak som var mjuk och hard pa samma gang. han gestikulerade vackert med armarna och vi akte nog med honom i tjugo mil, sedan bytte lastbilen chauffor till en kille som korde mellan munktorp och sundsvall. nar vi sa "du har fatt ett par liftare pa kopet" sa sa han "jo, det ar aldrig fel" och hade ett sa norrlandskt hjarta att jag blev alldeles mjuk.
sen sov vi i taltet i vasteras och lyckades aldrig lifta de sista tio milen till stockholm eftersom det uppenbarligen ar ganska svart att fa lift inifran en stad. sa vi tog en buss.
stockholm ar inte min kopp te. det ar en stad som stressar mig otroligt mycket - folk krackelerar nastan av tidshets och en slags tvangstanke och besatthet av det hippa, det style:ade, det som ska vara. men det var fantastiskt att bo hos min mammas kusin, med sina historier, sin tillatenhet, sitt standiga byggande. jag lamnar resten osagt. och det var fint att traffa M:s brorsoner.
fortsattning ovan
without trust no freedom
att lita till min egen formaga, slappa kontrollen och bara lita (there is no freedom without trust) till min egen kapacitet att tillvarata intryck, kanslor, tankar, farger, lukter, skramslor, insikter, utsikter. lat det vara lat bli.
att den finaste gavan att ge ar att ta emot. att ta emot ar ocksa att ge, vi kan inte sarskilja oss fran andra sa mycket att vi kan separera ge ifran att fa. bada ar rikedomar.
...
jag sa att jag inte skulle skriva men nu skriver jag. och jag skriver inte i min skrivbok som jag sedan lagger i en lada, jag vill att orden ska ut, ska lasas och leva i andra. jag vill ge dem mojligheten till liv, jag vill att de ska bli del av myllret.
sa, jag skriver. jag trodde pa nagat vis att det skulle urholka upplevelsen att skriva om den men det ar tvart om, samtidigt som pa ett vis det forsta ar sant. att beratta far inte bli andamalet i sig, men att helt sarskilja upplevande och berattande det gar inte.
...
men som du sa, sa borde jag inse att tankarna/ideerna/upplevelserna stannar kvar i mig utan att jag skriver om dem, och du har ratt. de behover inte ga genom hjarta hjarna och fingrar for att de ska forandra mig. de lever alla sitt egna liv i mig och jag ska lara mig lita till att de formar mig.
att skriva for mig ar en forbannelse likval som en valsignelse. jag alskar det, och ibland tror jag att jag behover det, och da blir det nagat som binder mig och haller fast mig. the opposite of freedom. men det behover inte vara sa. och det behover inte vara antingen skriva eller inte. pa satt och vis skriver jag nastan jamt, om man kan likstalla skrivande vid ett satt att vara. art is a way of pouring beauty back into the world when the heart is overflowing. att ocksa kunna halla det i sig, keep the beauty inside without becoming scared or exploding. beauty is flow.
...
jag sa att jag inte skulle skriva men nu skriver jag. och jag skriver inte i min skrivbok som jag sedan lagger i en lada, jag vill att orden ska ut, ska lasas och leva i andra. jag vill ge dem mojligheten till liv, jag vill att de ska bli del av myllret.
sa, jag skriver. jag trodde pa nagat vis att det skulle urholka upplevelsen att skriva om den men det ar tvart om, samtidigt som pa ett vis det forsta ar sant. att beratta far inte bli andamalet i sig, men att helt sarskilja upplevande och berattande det gar inte.
...
men som du sa, sa borde jag inse att tankarna/ideerna/upplevelserna stannar kvar i mig utan att jag skriver om dem, och du har ratt. de behover inte ga genom hjarta hjarna och fingrar for att de ska forandra mig. de lever alla sitt egna liv i mig och jag ska lara mig lita till att de formar mig.
att skriva for mig ar en forbannelse likval som en valsignelse. jag alskar det, och ibland tror jag att jag behover det, och da blir det nagat som binder mig och haller fast mig. the opposite of freedom. men det behover inte vara sa. och det behover inte vara antingen skriva eller inte. pa satt och vis skriver jag nastan jamt, om man kan likstalla skrivande vid ett satt att vara. art is a way of pouring beauty back into the world when the heart is overflowing. att ocksa kunna halla det i sig, keep the beauty inside without becoming scared or exploding. beauty is flow.
det finns sa manga satt att leva det har livet pa. det ar detta jag alskar med att resa. to realise just how many lives are possible. how many ways o
f eating breakfast, of taking care of your kids, of sitting. of being sad and happy, moving around, sleeping, living. the wonderful feeling of there not being just one way with either going backward forward or staying still. att jag kan vara brokig.
vilket indien ska bli mitt indien?
Indien, vad ska du gora med mig, vad ska du visa mig lara mig, ge mig? Vad ska jag ge dig?
Subscribe to:
Posts (Atom)