kanske forsta riktiga (?) bloginlagget

det ar nu en manad minus sex dagar sedan vi akte. vi ar nu pa forsta stallet jag kan kanna mig grundad i, har finns ett lugn jag inte har kant naganannanstans i indien. om jag blundar och stannar upp kan jag forestalla mig rotter vaxa fran mina fotter och leta sig fram i jorden under mig och hamta kraft. det ar allt annat an jag kant hittills, vilket ju i och for sig ar mer intressant an en kansla av lugn.

sa, jag ar i ett stalle som heter Hampi och en ko kissade just pa mina fotter. det kostar mig 40 rupees i timmen att skriva det har vilket betyder knappt sex kronor. det ar dyrt for att vara indien, men det ar inte siffran utan faktumet som gor att jag kanner att mina ord piskas pa.

kronologiskt:

vi har liftat. it was great fun. tre fordon och fyra chaufforer tog oss fran goteborg till vasteras dar vi slog upp taltet inte i en rondell men nastan. forst en kvinna med intensiv blick och skratt och lurvig rattmuff som plockade upp oss efter kanske en och en halv timme vid munkebacksmotet. hon hette jasmin och korde lite tokigt och pratade om kurser hon laste och sitt jobb med missbrukare och ensamkommande flyktingbarn och hennes sonhustru som skrev fantastiska bakbocker. hon bjod in oss till veganfester i en ladugard nara nar vi kommer hem och erbjod oss att sova hos henne om vi inte fick mer lift. sen en kille i en rod volvo som jobbade med att kora paket i expressfart fran stad till stad och som rakt och sakligt sa "jag avskyr det" nar jag fragade om han gillade sitt jobb. han pratade om sin plan att undvika rullande utgifter - att standigt piskas pa, jagas att betala mer - genom att bygga en stuga som man skulle kunna lyfta upp med en gravskopa om nagan myndighetsperson skulle komma och efterfraga bygglov. nar vi sa att vi gillade iden blev han alldeles blyg och lycklig som ett barn. och efter det en lastbil - forsta gangen lastbil utover forsta liftningen. en man fran irak som var mjuk och hard pa samma gang. han gestikulerade vackert med armarna och vi akte nog med honom i tjugo mil, sedan bytte lastbilen chauffor till en kille som korde mellan munktorp och sundsvall. nar vi sa "du har fatt ett par liftare pa kopet" sa sa han "jo, det ar aldrig fel" och hade ett sa norrlandskt hjarta att jag blev alldeles mjuk.
sen sov vi i taltet i vasteras och lyckades aldrig lifta de sista tio milen till stockholm eftersom det uppenbarligen ar ganska svart att fa lift inifran en stad. sa vi tog en buss.
stockholm ar inte min kopp te. det ar en stad som stressar mig otroligt mycket - folk krackelerar nastan av tidshets och en slags tvangstanke och besatthet av det hippa, det style:ade, det som ska vara. men det var fantastiskt att bo hos min mammas kusin, med sina historier, sin tillatenhet, sitt standiga byggande. jag lamnar resten osagt. och det var fint att traffa M:s brorsoner.

fortsattning ovan